Datorspelande och skärmtid är något som väcker många tankar och åsikter och diskuteras ofta. Det handlar dels om spelarna, både barn och vuxna, som i många fall finner stort nöje i spelandet, dels om föräldrar som på olika sätt önskar finna vägar att avbryta spelandet utan bråk och göra plats för andra aktiviteter. I detta motsatsförhållande av önskemål uppstår många konflikter mellan barn och vuxna. En del spel har så att säga naturliga avslut. Det kan handla om bilspel där möjligheten att köra klart en bana eller ett lopp får representera avslutet. I sportspel finns utrymme för paus i halvlek eller när matchtiden är slut och i spel där spelfiguren förlorar sitt sista liv, finns naturliga brytpunkter som kan underlätta övergången till annat.

Men hur får man barn att avsluta spel som inte har något slut?

Datorspel, såsom till exempel Roblox och Minecraft, har inga naturliga avslut och därför finns det heller inga naturliga skäl att ta paus eller sluta spela. I många moderna spel har också det sociala samspelet med andra en viktig plats. Att be barnet sluta spela för att göra något annat innebär därmed att barnet också måste lämna den sociala gemenskapen. Således påminner många spel om den lek barn har tillsammans med andra barn ute på gården, och det svåra är att leka färdigt. Att avsluta onlinespelet, med de tillhörande sociala relationerna däri, och istället gå ut på gården och hitta andra barn att leka med, kan därför upplevas absurt och obegripligt av barnet. För vissa barn är det, av olika anledningar, dessutom onlinespelen som står för en stor del av deras sociala samvaro på fritiden. Det är där de har sina vänner och det är där de känner sig välkomna och uppskattade.

Det är viktigt att ställa sig frågan varför barnet ska sluta spela. Många barn mår bra av att variera sina aktiviteter och att prova olika saker. Men att säga att barnet spelar för mycket spel, kan för barnet uppfattas som att vi säger att de leker för mycket med sina kompisar. Att barnet leker med kompisar är i sig något positivt, men det betyder inte att barnet aldrig ska umgås med familjen, följa med på utflykter eller exempelvis hjälpa till i trädgården. Det är det samma med spel, även om det är ett sätt att umgås med sina vänner, så betyder det inte att det är det enda barnet ska syssla med. Barnets intresse för spel är i grunden något positivt och kan vara en källa till både glädje och en känsla av samhörighet. Det är därför viktigt att inte nedvärderar barnets intresse, bara för att vi gärna vill att det även ska prova andra aktiviteter. Vi vet att en variation av upplevelser kan stimulera barnet i dess utveckling och att det ibland är nödvändigt att också göra andra, eller kanske till och med tråkiga, saker. Vi kan dock inte förvänta att barnet ska ha nått den mognad som krävs för att kunna förstå det större sammanhanget och därmed självmant kunna reglera sitt spelande.

Att som vuxen sätta sig in spelet och vad det går ut på är en förutsättning för att kunna kommunicera med barnet om spelet och spelandet. Att veta vad spelet handlar om ökar möjligheten att kunna hjälpa barnet med övergången till andra aktiviteter. Du minskar även risken att du ställer krav på barnet som för denne ter sig absurda eller orättvisa. Du får räkna med att det kommer att leda till protester om du försöker gå in och lägga dig i spelandet, men genom att anpassa kraven kan du minimera konflikten.

Att tillsammans med barnet sätta upp ramar för när det är lämpligt att avbryta spelandet blir viktigt i dessa sammanhang. Även om det ofta kan vara svårt för barnet att förhålla sig till dessa ramar, eftersom avbrott är mycket svårare än naturliga avslut, så ger det större möjlighet för att kunna lyckas utan att konflikten blir allt för stor och barnet känner sig kränkt. Det kan till exempel vara att ta reda på hur långt i förväg barnet behöver förvarnas innan det är mat, för att hinna avrunda spelandet. Det är dock viktigt att komma ihåg att det handlar om flera olika moment som ska avslutas. Dels handlar det om att avsluta en uppgift, det vill säga projektet som ska byggas, uppdraget som ska lösas eller banan som ska klaras, dels handlar det om att temporärt avsluta en social kontakt, att säga hejdå till kompisarna. Att som vuxen ställa frågan ”vad behöver du göra för att känna dig klar?” kan vara en hjälp. Det kan också behövas hjälp från den vuxne för att formulera ett avslut till kamraterna i spelet.

Vi är alla barn av vår tid. Det är lätt att irritera sig på fenomen som inte existerade under ens egen uppväxt och att se dem som problem bara för att man själv inte brukade göra så. Dagens spel ser inte ut som de gjorde för tio, tjugo eller trettio år sedan. Tillgängligheten är dessutom större än tidigare, det finns spel på telefoner och på iPads och många barn och unga har datorer och spelkonsoler på sina rum. Det gör det svårare att styra barnens spelande, vilket lätt leder till en känsla av maktlöshet. Att inte fastna vid tanken på spel som problem är viktigt, försök istället att se de möjligheter som spelandet innebär. Det kan vara ett sätt att umgås med vänner, en möjlighet att träffa likasinnade från hela världen samt ett sätt att vara kreativ, att skapa och att lösa problem.