Problemskapande beteenden är beteenden som blir till problem för andra. De flesta av oss har mer överseende med att yngre barn bits och slåss när de blir frustrerade och arga. Vi kan t.o.m. se det som en naturlig del av utvecklingen och har lätt för att behålla lugnet när ett litet barn slår oss. Det hänger ihop med att vi tänker att barnet inte kan hållas ansvarigt för sitt beteende. Därför straffar vi sällan små barn heller. Det finns ju ingen mening med det, eftersom att det inte är ett planerat och överlagt beteende.

I takt med att barn växer förändras våra förväntningar på dem. Vi ställer krav utifrån vad de flesta barn i en viss ålder kan förväntas klara av. Vi förväntar oss t.ex. att barn kan lösa problem utan att slå, bita, ljuga eller skrika på sin omgivning. Och när de inte klarar av det vi förväntar oss, tolkar vi barnets beteende som illvilja, elakhet eller manipulation. Tolkningen av beteendet gör att vi får svårare att behålla lugnet och bemöta beteendet med förståelse.

Det finns vanliga fällor som de flesta som umgås med barn brukar hamna i. När språkutvecklingen tar fart är det t.ex. lätt att luras att tro att man kan göra muntliga överenskommelser eller lösa problem genom att prata om saken. Det går oftast inte förrän långt upp i åldrarna, eftersom att prata och göra rätt i en situation ställer krav på olika färdigheter och samordning av desamma. Många barn vet tidigt skillnaden mellan rätt och fel men när de blir frustrerade så hinner de inte tänka efter före de slår, biter eller skriker.

Likaså finns det andra faktorer, som tidpunkt på dygnet men även mat och sömn, som kan öka barnets förutsättningar att kunna hantera krav eller tvärtom sänka barnets förmåga att samarbeta och lösa problem. Det här ser vi hela tiden. Ett barn som i vanliga fall kan knyta skorna klarar kanske inte det när det är bråttom på morgonen och alla står och stressar i hallen. Då är det lätt att det slinker ut ett fult ord eller nåt annat som irriterar oss. Bråttom-situationer brukar sänka prestationsförmågan och förmågan till reglering hos de flesta barn och vuxna, varför risken för problemskapande beteende ökar. Det är också när vi vuxna är ordentligt stressade som vi glömmer bort att sänka kraven på våra barn och vara mer förstående. När vi glömmer bort att ta ansvar i en pressad situation uppstår krockar och konflikter som stör kontakten, försämrar kommunikationen och försvårar samarbetet.

Andra faktorer som spelar in hur vi bemöter våra barn, är sociala normer och förväntningar. De flesta av oss har t.ex. lättare att acceptera att barn smaskar och äter med händerna hemma, än på en middag hos vänner. Då tillkommer ytterligare en dimension; social kontroll, vilken kan påverka hur vi hanterar och löser problem. Normer och sociala koder blir plötsligt viktigare för oss när vi är med andra människor. Och vår önskan om att framstå som goda vuxna med välartade barn har en tendens att öka när vi är tillsammans med andra. Därför kommenterar vi beteenden som vi annars skulle strunta i. När vi tillrättavisar och fostrar försöker vi hantera känslan av skam, men utan att vi tänker på det, utsätter vi barnet för den skam vi själva vill slippa. Det kan exempelvis vara att vi högt kommenterar barnets beteende inför andra.  Sånt vi vill lära våra barn bör ske i trygga miljöer, där vi inte riskerar att kränka, inte när vi är bortbjudna på middag hos andra. En bra tumregel är att det vi inte vill utsätta vuxna för, bör vi inte heller utsätta barn för. Vanligtvis kommenterar vi inte andra vuxna människors bordsskick eftersom det anses opassande och skulle få dem att känna sig obekväma.

En annan aspekt på det här med problemskapande beteende är att vi människor reagerar olika kraftfullt på samma beteende. Det skulle kunna förklaras av att vi har olika bakgrund, referensramar och erfarenheter. Normer och språkbruk skiftar över tid och mellan kulturer, och alla är vi barn av vår tid. Det är lätt att ondgöra sig över fenomen som inte existerade under ens egen uppväxt och att se dem som problem bara för att man själv inte brukade göra så. Det kan till exempel handla om användandet av mobiltelefoner och sociala medier. Språkbruk förändras också, och till följd av det förändras vår attityd till användandet av t.ex. könsord, medan vissa använder dem utan problem upplever andra dem som stötande. Vår attityd till ord och språkbruk får såklart inverkan på hur vi reagerar när våra barn i affekt använder orden. I takt med att barn växer, växer vår förväntan på mognad hos barnet. Det är dock lätt att glömma att barns olika förmågor utvecklas i otakt. Det är därför lätt att överskatta vad ett barn klarar i en viss situation. Det är inte alltid barn nått den mognad vi tror, varför vi ibland ställer fel krav på dem och utgår från att de är gamla nog att kunna uppföra sig.

Problemskapande beteende är ofta ett sätt att kommunicera med omgivningen. Barnet eller den vuxne försöker kommunicera sin frustration, samla sig, skapa utrymme eller försöka komma undan krav och starka känslor. Extra frustrerande blir det om någon vägrar att lyssna, t.ex. säger “håll käften” eller går in på sitt rum och smäller igen dörren, mitt i en diskussion. Det signalerar att man inte är intresserad av vad den andre har att säga, och blir ett brott i kommunikationen som både stör och provocerar eftersom man blir fråntagen möjligheten att påverka situationen. I dessa fall är det viktigt att komma ihåg att barn som bryter kommunikationen, som regel gör det för att skydda sig själva. Det är ett sätt för dem att kommunicera att de inte kan ta in mer och behöver samla sig. Vissa beteenden provocerar oss mer än andra. Det är inte rimligt att tro att man alltid, i alla situationer, ska kunna behålla lugnet. Försök därför att distrahera dig själv så att du inte kommer till att agera på känslan och därmed förvärra situationen.

Vi vuxna behöver träna på att lyfta blicken bort från det problemskapande beteendet och fokusera på de överordnade målen. Är det viktigare att barnet själv packar sin gympapåse eller att det kommer iväg till skolan och är på gott humör? När vi känner att vi blir irriterade och upplever att barnet uppför sig på ett opassande sätt så är det viktigt att vi behåller lugnet. Tillrättavisningar riskerar att upplevas som orättvisa av barnet, och kan orsaka skamkänslor och mer bråk. Försök istället att avleda barnet eller fånga dess uppmärksamhet. Inlärning fungerar bäst i situationer där både den vuxne och barnet känner sig lugna och trygga.

I den nya uppdateringen av appen ”Lågaffektivt bemötande” kan du välja att beskriva beteenden du kartlägger. Du kan göra egna anteckningar eller välja ett förvalt beteende. Dessa beteenden hittar du i en scrollista när du trycker på pennan i affektstaplarna. I din statistik får du ett pajdiagram som visar vilka problemskapande beteenden du kartlagt. Tryck på de olika delarna i pajdiagrammet för att få råd på hur du kan bemöta respektive beteende på ett lågaffektivt sätt.

Read this in English ->