När en elev i grundskolan, trots extra anpassningar, inte klarar att uppnå de lägsta kunskapskraven är rektorn skyldig att skyndsamt initiera en utredning för att avgöra vilka typ av särskilt stöd eleven behöver och att utforma ett åtgärdsprogram som beskriver detta.

För att kunna utforma framgångsrika anpassningar eller särskilt stöd, är det viktigt att ta hänsyn till elevens perspektiv. Om eleven känner sig inkluderad i processen ökar möjlighet att den vill kunna ta till sig det stöd som erbjuds. Omvänt, om eleven inte upplever sig delaktig så är risken stor att den känner sig missförstådd och upplever att det de vuxna gör känns som ytterligare krav, känns meningslöst eller i värsta fall kränkande. Till exempel om en elev som behöver extra stöd i matematik placeras i en liten grupp, riskerar eleven att känna sig exkluderad från den större gemenskapen, att dess svårigheter blivit utpekade för hela klassen och att den blivit gjord till åtlöje. Om eleven däremot upplevt sig inkluderad i processen kan den känna sig sedd och att läraren bryr sig och tar ansvar för elevens svårigheter och utveckling.

Inkludering är ett nyckelbegrepp när det gäller att etablera ett samarbete med en elev och därmed för att kunna utforma framgångsrika åtgärdsprogram. Att sätta fokus på elevens perspektiv och att få den att känna sig inkluderad är ett sätt att bygga pedagogiskt kapital.